About

Jag söker efter den person eller företag
som vill göra en kulturgärning
genom att hjälpa mig färdigställa
detta album med mina högst personliga tolkningar av
Olle Adolphsons musik och poesi.

Är du intresserad, ta kontakt med mig på
mail@thomasdellert.com
eller på telefon : 0049/152 149 714 60

Mitt Eget Land

Olle växte upp i nära vänskap med familjen Taube, och Evert var hans naturliga läromästare. Men med tiden utvecklade Olle ett helt eget och unikt bildspråk i Svensk viskonst, en vardagspoesi med många bottnar.
Redan som tonåring föll jag för hans lite kluriga och underfundiga berättarteknik, hans färgpalett har vackra nyanser. Han kunde måla en stadsbild i ”ockragul brännande morgonsol”, en ”blå vandring i en blåsig hamn”, en ”kräftröd fest i en syrenberså”, eller en nostalgisk kväll på ett trädgårdskafé med kulörta lyktor i träden, en svalkande ljuvlig aftonstund.
Själv föddes jag i det tidiga 50talets Stockholm, och har sålunda starka minnen av just det som Olle berättar om i sina visor. Jag minns, dom gistna skutorna längs Norrmälarstrand, och kvarteren i Klara. Ett romantiskt Stockholm, innan rivningsraseriet tog fart. De som Olle beskriver så bra i sången Trettiofyran.

Olles poesi är naturlyrik, spetsad med humor och en förkärlek för ”det stora i det lilla” och alltid med en smak av bitterljuv melankoli. Han älskade ”negationer” och kunde berätta om olycklig kärlek på ett odramatiskt sätt, som känns like nära och verkligt som en väl insutten vardagsrumsfåtölj.
” Morgonen sköljer undan natten, och slutet har redan börjat för oss två” skriver Olle.
Jag mötte Olle några få gånger. Vi åt en middag på Freden, vi grillade ett får tillsammans över öppen eld på min födelsedag ute hos Sven Bertil Taube på Sjösala, någon gång på 70-talet. När kvällen brunnit ned till glöd, tog Olle fram gitarren, och skapade magi i den vindstilla natten. ”Det ligger ett land långt borta”, sjöng han.
Vi längtar alltid någon annan stans.

Jag har sedan dess varit bosatt utomlands i över tjugo år.
I storstäder som London, New York och Paris. Och när det blåst kallt och hemlängtan ibland blivit för stark , så har jag haft mysigt sällskap av just Olles musik och poesi. Jag har blundat och låtit honom ta mig tillbaka, tillbaka till ”mitt eget land”.
Denna skiva har vuxit fram under dessa år i självvald exil, och är musikaliskt starkt påverkad av dom främmande kulturer jag vistats i under dessa år. Dess rytmer och klanger. På något märkligt sätt känns det för mig naturligt att tolka Olle även som Tango, som Blues som Swing, eller Country osv. Det är nog just storheten med hans sånger, dom har inga nationella gränser, egentligen, förutom att det Svenska språket begränsar förståelsen av hans kluriga poesi , då den exponeras utomlands. Denna skivas musik arrangemang har vuxit fram under mina kvällspromenader med våran vovve ”Frankie Boy” (döpt efter Sinatra) då jag gnolat i gränderna i Paris Montmartre där jag bott i många år.
Så har jag ringt upp Maestro Bengt Lindkvist och sagt ”nu jäklar har jag kommit upp med en Country version av Trettifyran ”den känns kanon ”. Ibland har det varit höjda ögonbryn i min omgivning, och ”Thotte ta det lugnt, det kan bli kalkon i stället för kanon” Men Bengt har varit ”supportive all the way”, han har inte bara följt mina direktiv, utan har många gånger kommit med den där saknade pusselbiten i denna mosaik av känslor och stämningar.
Olle frågar ” kan man minnas vad man har känt, när bara bilder finns kvar ?” Ja tror det, för när jag ser en bild av svensk sommar så fylls jag av värme inombords, jag hör ”årtagen från ekan i den spegelblanka viken”, ”skvalpet av vatten mot stäven på båten”, jag hör ”ett hav som andas”, ”regndropparna från stuprännan”, ”frasande grus”, ”vinden genom trädens höga kronor”, ”och surret av bin och fåglar som sjunger över allt”. För att citera Olle själv.
Olle finns alltid där, någonstans i det Svenska sommarlandskapet.
Jag sätter mig i båten, känner en doft av solvarmt trä, av tjära, jag hör måsskrik, och längtar omedelbart efter ett kallt dopp i mitt älskade bräckta vatten. Jag ror sakta hemåt.

Vi låter Olle vara kapten på skutan, den här gången också.
Men låt mig få vara styrman, även om det bara är en barndomens barkbåt jag sjösätter. Låt mig sätta segel och kurs mot minnenas inre landskap, och låt mig navigera oss in på mera okända vatten. Ja låt oss föras vidare med exotiska strömmar, och rytmer.
Där någonstans kan vi trots allt vandra tillsammans med Olle , i välkända gränder, i öde hamnar, i tysta stora skogar, och bland släta kobbar och vindpinade skär.
Olles poesi är ett arv att vårda ömt.
Kanske, hämtar mina pojkar, mina spridda båtar i land.

-Thomas Dellert